När Idolcirkusen kom till stan

Det är snart 10 år sen som Daniel Lindström kårades som den första segraren i den omåttligt populära följetongen Idol, programmet som bygger på att vanliga svenskar ska genom en audition ta sig hela vägen fram till popstjärnelivet.

För TV-tittaren ska den här resan starta med att vi skrattar åt alla pinsamma ”Svenssons-artister” som gör bort sig under uttagningar, sedermera ska vi dyrka vinnaren av tävlingen och köpa skivor för att hålla igång musikindustrin.

Annons ▾

Jag har för länge sedan tröttnat på det här konceptet och bojkottat Idol från första start, programmet levererar i stort sätt bara bolagsstyrda artister utan själ. Dock får jag backa och respektera att Anges Carlsson, Amanda Jenssen och Månz Zelmerlöv vuxit fram till folkkära svenska artister.

I söndags besökte 2013 års vinnare Kevin Walker Ritz tillsammans med Elin Bergman som slutade på en andraplats och detta är första gången jag tar del av Idolcirkusens evenemang och jag gjorde det med en liten förväntning.

Har Kevin det som krävs för att bli en folklig artist?

Uppträdandet startade med att Elin Bergman framförde fyra låtar det var ett ganska platt framträdande som inte lämnade någon rolig eftersmak i munnen. Publiken vaknade till när Elin framförde Amanda Jenssens hitlåt ”Happyland” men annars fanns det inte mycket att hämta.

Efter en stunds uppehåll gick tillslut kvällens huvudnummer Kevin Walker upp på scenen vid ca 00.30 och han möttes av ett högt dån från publiken som bestod till stora delar av tjejer men även Kevin framförde endast fyra låtar vilket kändes ganska lamt. Varför var inte spelningen längre, har han inte fler inspelade låtar?

Hela arrangemanget luktar amatörmässigt och frågan är inte om man ska vänta med att låta dessa artister uppträda förrän de har ett bredare alster.

Kevin Walker verkar ändå vara en charmig kille, men om han är en ny popstjärna är tveksamt jag tror han är nog mer en Maria Picasso än en ny Månz Zelmerlöv, nästa år står dessa tjejer och skriker till en ny Idolvinnare.

Text: Martin Avedal
Foto: N’Sharp – Pressbilden.se