Respiratorn skulle stängas av – nu har hon skrivit boken om hur hon överlevde

Läkaren rådde hennes man att ta kontakt med en begravningsentreprenör innan respiratorn skulle stängas av, men Angèle Lieby var vid fullt medvetande.

– Om det inte hade varit för min egen starka livsglädje och mina anhörigas kärlek hade jag inte överlevt, säger hon.

Annons ▾

Var är jag? Allt är svart. Jag befinner mig i mörker. Ett kompakt mörker, helt utan nyanser, helt utan ljus. Ett mörker som skrämmer eller som tröstar – jag vet inte vilket. Det är samma mörker som när jag var barn och gömde mig i en garderob och kände mig trygg och rädd på samma gång…
Jag försöker titta av alla krafter, men jag ser inget. Inget utom det här djupa mörkret. Är ögonen slutna eller öppna? Jag vet inte. Vad var det som hände? Jag vet inte det heller.
Jag måste lugna ner mig och tänka.

Angèle Lieby kommer till sjukhuset med huvudet i ett skruvstäd – så känns det i alla fall. Smärtan är värre än något annat hon har varit med om. När hon vaknar nästa gång, utan huvudvärk, är det med känslan av att inte kunna andas. Hon ser ingenting, hon kan inte röra sig, hon kan inte tala. Snart förstår hon att sjukhusets personal tror att hon är hjärndöd. En läkare talar om för hennes man att det är dags att stänga av respiratorn och planera för begravning och hon kan inte protestera. Men en dag när Angèles dotter sitter vid sängen ser hon en tår rinna nerför mammans kind. Plötsligt förstår alla att Angèle fortfarande lever.

Angèle Lieby monterade myntlås på kundvagnar i en fabrik i Strasbourg, cyklade, vandrade i bergen och var en lycklig mormor. När hon en dag drabbades av en alldeles vanlig infektion slog hennes immunsystem slint, och hon drabbades av Bickerstaffs syndrom – en sjukdom som gör att i stort sett alla tecken på liv försvinner, samtidigt som den sjuke fortfarande hör och känner lika mycket som tidigare. Nu kommer boken om hennes osannolika räddning och om hennes väg tillbaka till livet ut på svenska i översättning av Maria Store med titeln En enda tår (originaltitel: Une larme m’a sauvée).
– Jag har inte i första hand skrivit En enda tår som ett inlägg i debatten om dödsbegrepp och dödshjälp, säger Angèle Lieby. Jag har skrivit den för att väcka hopp hos anhöriga till komapatienter och för att göra alla som arbetar i vården medvetna om att det gängse sättet att behandla och bedöma fall som mitt inte är självklart. Om det inte hade varit för min egen starka livsglädje och mina anhörigas kärlek hade jag inte överlevt.

Redan när Angèle Lieby bara kunde röra på ett finger och kommunicerade med sin man genom att han rabblade alfabetet och iakttog hennes finger berättade hon för honom att hon ville skriva om sin sjukdom. Hervé de Chalendar, som är journalist på tidningen L’Alsace, berördes av hennes berättelse och har skrivit En enda tår tillsammans med henne.