Musikaler ska upplevas på plats – intrycket blev det häftigaste jag sett

Fredagen den 17 juli så kom musikalen Edens barn på besök till St: Nicolai Kyrkan i Örebro. Min erfarenhet med musikaler är få och sträcker sig bara till när jag såg Jon Steinbecks Vredens Druvor på Örebro Länsteater 2012.

Det var även en hybrid mellan teater och musikal, men mitt intryck var att det var något av det häftigaste jag hade sett.

Annons ▾

Jag är i grund och botten en filmperson, jag älskar film och att se dem på bio. Under flera år var det inte tänkbart för mig att sätta min fot på en teater, men min erfarenhet med Vredens Druvor fick mig att ändra uppfattning helt och några månader senare gick jag på Amadeus med Nour El Refai i huvudrollen.

Edens barn ligger på precis på samma nivå produktionsmässigt med många av de föreställningar som går på Länsteatern.

Musik, koreografi i många av dom moment som förekommer i musikalen håller högklass och dessutom så får publiken en stadig dos av gospel, ballader och svängig funk.

Edens Barn handlar om hur det är att växa upp som barn i en familj med höga förväntningar och för att budskapet ska vara väldigt tydligt har man tagit de bibliska historierna om Adam och Eva, samt när Noa byggde arken som grund.

Allting har även en industriell inramning då ensemblet är klädda i hantverkskläder.

Fred Johanson spelar Gud eller som han i musikalen säger ”fader” och karaktären Gud i Edens barn är med av en fader, pappa eller till och med en industrimagnat, eller en arkitekt som ser sitt livsverk förstöras för att han inte förstod att hans barn ville ha rätten att välja själv.

Hans barn är Adam (Andreas Gyllander) och Eva (Ingela Reinholdsson) som trotsar honom och tvingas lämna Edens lustgård. Dessa två spelar även Noa och Mama Noa som även de måste kämpa för att hålla familjen kompakt när barnen börjar ifrågasätt deras krav.

Fred Johanson, Andreas Gyllander och Ingela Reinholdsson gör alla ett imponerande jobb och tillsammans med resten av ensemblet skapar de en musikal som måste upplevas på plats för att man ska förstå vad som är så häftigt med denna typ av underhållning.

Ska man ändå peka med fingret så fanns det brister i ljudet, speciellt under några av de musikstycken där tonen inte var lika hög. Ibland hörde man inte vad bakgrundskören sjöng. Men i en helt het var det här nästa lika bra som Vredens Druvor och det säger en hel del.
Text: Martin Avedal – M.A.V.Foto