Henrik Berggren – svårt att släppa sin broder Daniel

Det var fram till i kväll min enda bekantskap med Broder Daniel, detta kultband som slog igenom på 90-talet med bland annat låtar på soundtracket till Fucking Åmål. Håkan Hellström var även medlem i bandet innan ha valde att inleda sin solokarriär.

Comeback under året

Broder Daniel tog farväl för 9 år sen efter att gitarristen Anders Göthberg hastigt gick bort. Därefter har det var rätt tyst runt medlemmar men i mars 2017 släppte Henrik Berggren singeln To My Brother, Johnny. Några månader senare kom även albumet Wolf’s Heart.

Annons ▾

Efter en succéartad sommarturné bestämde sig den f.d Broder Daniel-sångaren för att även åka ut på en höstturné. Den 11 november stod han på Conventum Kongress scen för att uppträdda inför Örebropubliken.

Svårt att släppa Broder Daniel

Även om Henrik Berggren nu kör solo och uppträdde med nästan ett helt nytt band, bland annat bestående av förre Soundtrack of our lives gitarristen Mattias Bärjed, och förre Caesarstrummisen Nino Keller, så har han svårt att släppa Broder Daniel.

Berggrens sound påminner mycket om Broder Daniel, samma tjutande gitarrer och gnälliga sång återfinns även ikväll. Men Mattias Bärjeds skitiga gitarrspel bidrar dock till att soundet för en ny dimension, speciellt när de spelar Broder Daniel låtar, som till exempel I’ll be gone.

Suggestiv känsla

Kvällens konsert med Henrik Berggren innehöll dock en speciell suggestiv känsla. Ett industriellt tuggade ljud som skapar en mardrömsliknande inramning inleder konserten. Ett hjärtdunkande ljus kommer från ögonen på den varg som pryder kulissen. Ljuset är också sparsamt och musikerna står ofta i mörker och spelar förutom när spottarna lyser upp konserten.

Berggren hade också bra scennärvaro och publikkontakt, många gånger kalla han publiken för sina små barn. Efter konsertens inledning började även publiken sjunga för Berggren, då han ikväll fyllde 42 år.

I sin helhet är Henrik Berggren fortfarande en artist att räkna med, trots en lång frånvaro från den svenska musikscenen. Det är en upplevelse, det är poesi, det är smärta på en och samma gång. Men ändå så är Berggren långt från samma sak som Broder Daniel i sin prime.