Vad film kan lära oss om Black Lives Matter

Saga Danielsson väljer att i dagens artikeln reflektera över hur film kan berätta om rasism i USA. Black Lives Matter rörelsen gjorde under förra ett stort intryck och framför allt i USA. Och ser inte ut att tappa mark under 2021.

Den 6 Januari 2021 attackerade Trump supportrar USA:s Kapitolium vilket bland annat resulterade i att fem människor miste livet. Händelsen blev på många sätt en påminnelse om att ett nytt år inte innebär en omstart. Med oss bär vi allt som skedde under 2020. Ilskan och rädslan som följde året är inget man glömmer över en natt.

Annons ▾

Kanske mer än något annat var attacken på USA:s Kapitolium en påminnelse om alla orättvisor som fortfarande finns. När Breonna Taylor utan anledning mördades av en Amerikansk polis i mars förra året startades Black Lives Matter rörelsen i en kamp mot rasism och polisbrutalitet. Skillnaden mellan behandlingen av Black Lives Matter protester och det terrordåd som skedde nu i Januari är kristallklar och förkrossande. 

Vad kan filmen berätta för oss om rasism

Det är runt 6000 km mellan Sveriges egna huvudstad och Washington, våra möjligheter att påverka känns nästan bortom existens. Vad kan vi göra i en kamp för rättvisa som befinner sig på andra sidan jordklotet? Det finns såklar flera olika sätt men eftersom rasism ofta grundar sig i ignorans anser jag kunskap om ämnet vara något utav det viktigaste. 

Ett citat från filmen To kill a mockingbird (Robert Mulligan, 1964) lyder “You never really understand a person until you consider things from his point of view, until you climb into his skin and walk around in it”. Det är just den här unika typ av möjlighet som film erbjuder. En chans att se världen från en annans perspektiv. Det är såklart en privilegad sits de flesta utav oss är i, att kunna lära sig om rasism genom att kolla på film. Men det gör inte handlingen oviktig. 

När det kommer till vilken typ film man ska se för att utveckla sin kunskap om rasbaserad orättvisa finns det många vägar att gå. Viktigast av allt är däremot att man väljer material skapat av regissörer som själva är svarta. Inte enbart på grund av att svarta regissörer är drastiskt underrepresenterade i filmindustrin men för att ingen annan har möjlighet att skapa äkta porträtt av hur det är att leva under samhällets diskrimination. 

Spike Lee banade vägen med Do the right thing

Börja med en regissör som Spike Lee vars film Do the right thing (1989) på ett uppriktigt, känslosamt och djärvt sätt kommenterar rasism och polisbrutalitet i Amerika. Eller med Barry Jenkins som med sin film If beale street could talk (2018) visar vilka förödande konsekvenser rasism kan leda till för den utsatta och dess respektive familj. Även dokumentärfilmer som I am not your negro (2018, Raul Peck) och 13th (2016, Ava DuVernay) kan ge ovärderlig kunskap om varför vår historia ser ut som den gör och hur vi ska gå tillväga för en bättre och jämställd framtid. 

Det är lätt att förlamas när så obegripliga och fruktansvärda saker händer så långt ifrån vårt eget land. Vad vi däremot inte får glömma är att rasism finns överallt. Dess existens i Sverige har vi större möjligheter till att aktivt motarbeta. Här kan vi själva stå som en del i en protesterande folkmassa. Striden mot rättigheter som befinner sig på andra sidan havet är svårare att komma åt. Det är då vikten av film blir uppenbar, med dess universella språk som hjälper oss att förstå det som vi själva inte kan uppleva. Och när vi ser världen från ett perspektiv bortom vårt eget, då är inget avstånd för stort.