Dune: Part two – visuellt snygg men spänningen uteblir

Den 28:e februari hade Dune: Part two svensk biopremiär, uppföljare till Denis Villeneuves Dune från 2021. Filmerna är baserade på Frank Herberts sci-fi novell från 1965. Även David Lynch gjorde en spelfilm av novellen 1984 som fick blandat omdöme.

Denis Villeneuve är känd för visuellt bländande filmer med ett speciellt tempo. Trots att några av hans filmer kan vara helt overkliga lyckas han skapa en spänning och hålla nivån så pass trovärdig att man köper hela konceptet med filmen.

Annons ▾

Handling – Dune: Part two

Dune: Part two fortsätter där första filmen slutar, Paul Atreides (Timothée Chalamet) har flytt ut i planeten Arrakis öken för att undkomma House Harkonnen. De har tagit kontroll över huvudstaden och dödat Pauls pappa.

Paul försöker få Arrakis invånare fremen att tillsammans med han leda motståndet mot House Harkonnen. Men deras livs styrs av religion och profetior som han måste uppfylla innan. Samtidigt växer Pauls känslor för den unga fremenkvinnan Chani (Zendaya).

Omdöme – Dune: Part two  

Dune: Part two är en visuellt snygg film, precis som många av Villeneuves tidigare filmer. Hans förmåga att kombinera det vackra bildspråket med ett bombastiskt soundtrack går inte att undgå i filmen. Precis som i många av hans tidigare verk.

Men att knyta ihop säcken i en uppföljare är alltid svår, även för en så kompetent regissör som Villeneuve och tyvärr märks det i Dune: Part two. I första filmen bygger han upp en spänning, en mysticism, man blir intresserad av att veta mer om denna värld och dessa karaktärer, vilka är de, vad är deras agenda.

Men i Dune: Part two blir allt så övertydligt, en religiös underton om en frälsare som ska rädda alla. Filmens konstiga utveckling kan även beskådas i House Harkonnen, i första filmen har de en agenda, de gör kejsaren en tjänst. I uppföljaren är de onda och slaktar tjänarinnor och officerare helt utan förklaring. De kan nästan likställas med tredje riket, framför allt i symboliken.

Slutsats

Dune: Part two är absolut en sevärd film, framför allt när det kommer till det visuella, här finns många vackra scener och storslagna vyer. Filmens slut berör och kanske ändå är filmens mest känslomässiga del.

Men det blir för mycket religiösa och spirituella ögonblick, något som man kanske skulle dragit ner på, för att t.ex ge andra karaktärer mer utrymme. Filmen blir aldrig speciellt spännande och filmens upplösning får aldrig det klimax man förväntade sig.