Sveriges rättssystem dömer utan bevis

Sverige brukar beskrivas som en rättsstat där ingen ska dömas om skulden inte är bevisad bortom rimligt tvivel. Det är en av de viktigaste principerna i vårt rättssystem. Men frågan är hur den principen fungerar i praktiken.

Många tror att uttrycket ”bortom rimligt tvivel” innebär att det alltid måste finnas teknisk bevisning, DNA, filmer eller annan objektiv bevisning innan någon kan dömas. Så är det inte. Svensk rätt bygger på fri bevisprövning, vilket innebär att domstolen gör en samlad bedömning av all bevisning. Vittnesmål kan därför, i vissa fall, vara tillräckliga för en fällande dom.

Annons ▾

Det väcker frågor. Hur säker kan en sådan bedömning bli när den till stor del handlar om människors berättelser och trovärdighet?

I tingsrätten avgörs många allvarliga brottmål av en juristdomare tillsammans med nämndemän – lekmän som inte är juridiskt utbildade men som utsetts för att representera allmänheten. Systemet har funnits länge och fyller en viktig demokratisk funktion. Samtidigt finns det de som menar att det är rimligt att diskutera om den ordningen alltid ger de mest rättssäkra besluten i de allra svåraste brottmålen.

Dömdes trots att det saknades bevisning

Ett fall som väcker frågor handlar om en person som dömdes för ett allvarligt brott trots att det saknades teknisk bevisning som knöt honom till gärningen. Domstolens avgörande byggde i huvudsak på målsägandens berättelse och flera vittnesmål från personer inom samma familj.

I det här fallet bedömde domstolen att målsäganden framstod som trovärdig. Även vittnena från hennes familj ansågs lämna trovärdiga uppgifter, vilket gav deras berättelser ett betydande bevisvärde. Samtidigt upplevdes de vittnen som talade till den tilltalades fördel tillmätas ett lägre bevisvärde eller betraktas som partiska. Oavsett hur domstolen motiverade sin bedömning väcker det en principiell fråga: Hur säker kan domstolen vara på att samstämmiga uppgifter från flera närstående personer är oberoende av varandra? Och vilka möjligheter har den tilltalade att motbevisa sådana uppgifter när annan bevisning saknas?

Det leder vidare till en ännu större fråga. Tänk om berättelserna i ett sådant fall inte hade varit sanna. Tänk om flera personer hade ett gemensamt motiv – exempelvis ekonomisk vinning – och hade samordnat sina uppgifter. Om domstolen uppfattar samtliga som trovärdiga kan deras berättelser förstärka varandra, trots att de i ett sådant scenario skulle bygga på samma felaktiga grund.

Om ett sådant scenario skulle inträffa uppstår en allvarlig rättssäkerhetsfråga: Hur ska en oskyldig person kunna försvara sig när flera samstämmiga vittnesmål väger tyngre än avsaknaden av teknisk bevisning?

Det här fallet illustrerar den principiella oro som finns kring rättssäkerheten. När en dom i huvudsak bygger på människors berättelser blir domstolens trovärdighetsbedömning avgörande. Om den bedömningen blir fel kan konsekvenserna bli förödande för den som döms.

Ifrågasätter trovärdhetsbedömningar

Jag känner också en person som länge trodde på det svenska rättssystemet och själv arbetat inom rättsväsendet. Genom sitt arbete har hen sett hur rättsprocesser fungerar på nära håll, men också upplevt fall som fått hen att ifrågasätta om trovärdighetsbedömningar alltid leder till rätt resultat.

När en dom huvudsakligen bygger på människors berättelser snarare än objektiv stödbevisning menar hen att risken för felaktiga domar ökar. Det har gjort hen mer tveksam till om rättssystemet alltid lyckas skilja den skyldige från den oskyldige.

Det handlar inte om att misstänkliggöra domstolar eller rättsväsendet. Tvärtom handlar det om att värna det som är allra viktigast – att den skyldige döms och att den oskyldige inte gör det.

Rättssäkerhet handlar inte bara om att lagföra brottslingar. Den handlar också om att ständigt våga granska hur våra domstolar arbetar, hur bevis värderas och om dagens system ger tillräckliga garantier mot felaktiga domar.

Att ställa de frågorna är inte ett angrepp på rättsstaten. Det är en del av att stärka den.